Mitt nya liv som hundägare

Nu är jag alltså hundägare…på riktigt! Det är dock fortfarande lite svårt att verkligen förstå... Jag beklagar den sena uppdateringen. Får skylla på att jag haft fullt upp med min lilla filur. Det är omställning att bli hundägare och mycket jobb, men min lilla Älva väger upp all möda med råge. Efter några dagar börjar jag äntligen kunna andas ut.. Det verkar som allt kommer ordna sig ändå. Jag har varit ganska nervös innerst inne inför detta stora ansvar. Som tur är har jag god hjälp av familjen och speciellt pappan som peppar mig när jag är osäker på om jag gör allt rätt. Jag också väldigt tacksam av att kunna vara i huset på kusten över sommaren. Allt blir så mycket lättare när man snabbt kan ta sig ut.



I lördags var det dags att hämta min lilla ulltuss. Jag var både nervös och förväntansfull. Alla valparna utom lilla Chianti var fortfarande kvar på förmiddagen. Det är härlig syn med så många aussiesar på en gång. Fick en mysig bild på lill-Älva och mamma Siri(+ några syskon som vill ut också vill ut och leka).



Då det blev dags för hemturen blev det dock jobbigt tydligt att min lilla Älva inte alls var lika förväntansfull över att komma med mig hem, som jag var över att hämta hem henne. Hon gnällde högt och hjärtskärande över att behöva lämna bus med syskonen och den trygga tillvaron. Jag kände mig som världens hemskaste men försökte mitt bästa att vara bestämd men stöttande. Eftersom lugnade hon ner sig och resten av turen hem gick riktigt smidigt.

Väl hemma har jag och lilla fröken brun fläck funnit varandra. På morgonen stirrar ett par hoppfulla blågröna ögon på mig när jag kikar ner från sängen. Vi tar en tur ut till gräsplätten vid 5-tiden och går sen in och sover vidare en stund. (till mattes stora lättnad) Sen är hon med mig hela dagen. Vi busar och myser, och busar och myser.



Jag är superimponerad över hur snabbt hon lär sig redan. Hemma i huset har hon helt funnit sig tillrätta. Tryggt sover hon med benen åt alla håll trots höga ljud, konversationer och skratt.


Att gå i trappan kom hon snart på att hon vågade också. Och tuggbenet blir allt mindre varje dag då det konstig nog dyker upp framför nosen så fort hon hittat något nytt spännande gnagobjekt. Jag försöker passa noga när det kan vara toadags men en och annan olycka har det blivit när matte inte fattat. Men allt oftare när hon vill ut till gräsplätten sätter hon sig dock vid altandörren och tassar på den eller säger till. Då blir jag varm hjärta av stolthet. Min lilla hund! Så mycket hon kan redan. Ibland glömmer man nästan hur liten hon egentligen är. Med stort självförtroende leker hon som ett galet monster. Nya favoriten är ciderflskan som fick sig en rejäl omgång.



Men utanför staketet däremot är den stora vida världen väldigt läskig och det bästa med promenaderna är att få komma hem. Halsband och kopplet är himla äckligt också men vi tränar på med lock och godis.

Nu har Älvan lindat in sig runt mina fötter… Min fina, fina lilla tjej… Måste snusa henne i den supermjuka pälsen och pussa på henne på de små öronen för säkert hundrade gången idag. Vill avsluta inlägget med att tacka Anki för denna perfekta lilla hund som är allt man bara kan önska sig. Vill även önska alla valpsyskonens nya mattar och hussar stort lycka till. Hoppas ni får en underbar sommar allihop!